Jag har vuxit upp med hästar och pappa hade ridskola då jag var liten. Ronny fick jag med till stallet en vacker höstdag -98, och sedan har jag aldrig fått honom därifrån. Så kan det gå. 
Vi har båda B-tränarlicencer utfärdade på Åby. Men själv har jag breddat min inriktning och tycker ridning är minst lika kul. Speciellt ridning a´la westernstyle.
Beatrix vår dotter, satsar stenhårt på ponnytrav och monté, men hon rider lika gärna i alla de andra disciplinerna. Sonen Alex däremot, är inte alls lika hängiven. Men man brukar inte behöva tjata länge innan man får upp honom på hästryggen. Värre är det att få honom i vagnen. Men det verkar lovande faktiskt.
*
Ä
nda sedan hästägandet tog fart på riktigt har ju planerna på en egen gård funnits i bakhuvudet. Varenda gång man passerat ett hästställe har man bara suckat och tänkt; åhhh, där skulle man bo...
Så även om detta ställe. Vi har haft hästar här i området i så där 5-6 år. Och visst har man väl skojat om att "här skulle man bo"men aldrig funderat vidare på huruvida det skulle kunna gå vägen. Men nu bor vi här, fr.o.m hösten 2007. Ingenting är ouppnåeligt? Näe, allting går att uppnå mycket lättare än vad man många gånger tror. Jag tror på både slumpen och ödet, och att det finns en mening med allt. Fast ibland behöver man nog en liten spark där bak för att det skall hända något...
* * *